Usch!

Igår kvar jag arg. Jag var så arg att jag ville stå och hoppa jämfota och skrika av ilska. Det är väldigt ovanligt för mig, jag brukar vara ganska så tystlåten och inte brusa upp i alltför mycket.

Däremot så kan jag bli vansinnig när människor får för sig att de kan "leka" med andra människor precis som om att de är mindre värda. Jag vet att det finns sådana människor som gärna gör något sånt i den branchen där jag är och att jag ensam inte kan påverka den totala situationen. Det innebär inte att jag inte kämpar och motverkar allt vad jag kan, det var bara det att just det här kan jag inte påverka.

Jag önskar att han bakom beslutet fått smaka på samma medicin. Samma otrygghet och samma förtvivlan. Samma känsla av att inte bli sedd och känslan av att bli sviken för att man har jobbat och slitit. Jobbat och slitit och aldrig hört ett klagomål och sen bara bli avklippt.

Kanske blev jag så arg för att jag blivit behandlad på samma sätt. Varit mindre värd på arbetsmarknaden, utnyttjad som arbetskraft och sen bara avklippt. Utan en förklaring och utan en chans att göra något åt det.

Jag vet att det händer dagligen i vår värld, men jag hoppas att vi kan hjälpas åt att ta vara på varandra. Alla behöver uppskattning och alla är lika mycket värda. Låt ingen säga något annat!

/J