Theo och jag har varit på besök hos mina föräldrar i veckan. Egentligen för att fira ena kusinens student, men minst lika mycket för att få umgås! Theo har utvecklats en hel massa sen de såg honom sist och på sätt och vis var det lite kämpigare att vara borta den här gången än förra. Även om jag försöker låta bli att ha definitiva rutiner så har man ändå rutiner och Theo märkte att de rubbades. Sen luktade det säkert fel också...
Att rutinerna rubbades märktes mest när han skulle somna. Det gick inte att sova själv i den jättefina resesängen (som är 30 år gammal och jag och mina kusiner använt) utan det var min säng eller vagnen som gällde. Att Theo dessutom började känna av tänder i samma veva gjorde det inte lättare.
Theo är fantastiskt harmonisk och lätthanterlig i vanliga fall, men de senaste dagarna har varit ganska gnälliga. Tur att man vet att det är en övergående fas! Speciellt eftersom min rygg börjar protestera lite smått mot allt bärande.
Theo testade även en annan sak under besöket hos mina föräldrar. Han satt, uppallad som en kung, i den barnstolen som min far och hans syskon använt. Min farmor var väldigt rörd över att stolen kom till användning ännu en gång. Stolen funkar utmärkt och varför inte använda den när den finns?
Jag inser någonstans att det här inlägget inte riktigt följer temat på min blogg som ändå är stickning primärt. Fast samtidigt så är det förklaringen till varför det är så tyst här just nu. Jag stickar fortfarande på de små pauser jag lyckas stjäla åt mig, men de är kortare än innan. Det är även därför som det på senare tid oftast bloggas från mobilen halv fyra på natten, det är då det ges möjlighet. Jag vill inte klaga, bara berätta att det är lite fullt upp oftast och att det oftast är fantastiskt!